Ingen återvändo

 
 
Om bara några timmar ska jag springa ett lopp i Stockholm (Nike Women´s Run) och varenda fiber i kroppen säger NEJ. Jag har aldrig varit så otaggad inför någonting någonsin. Orsaken till att jag är med är att en jobbarkompis ville att vi skulle få ihop ett lag till tävlingen men jag var inte det minsta intresserad. Men efter mycket tjatande sa jag till slut ja.
 
Sedan dess har jag haft problem både med foten och benhinnorna vilket gör att jag inte har kunnat träna. Jag fick avsmak för löpning efter att jag sprang Stockholm Tunnel Run förra året och på midsommardagen var det första gången jag sprang 1 mil sedan i november förr året.
 
Mitt största problem är att jag alltid springer på tid mot mig själv trots att jag alltid säger att jag ska ta det lugnt. Sedan blir jag så slut att jag aldrig mer vill ta på mig löparskorna igen. Jag vet att om jag håller mig till 6 min per kilometer klarar jag av 1 mil utan problem. Tyvärr fattar inte mitt huvud det utan tävlar med mig om hur fort det går att springa.
 
 
Nu har även vissa jobbarkompisar börjat betta om i vilken ordning vi kommer att komma i mål och det gör inte saken bättre. Nu är i alla fall tidschipet fastsatt på löparskorna och på handleden har jag satt fast ett band som visar vilket startfält jag tillhör. Usch och fy säger jag bara. Det är inte kul att vara så fruktansvärt omotiverad som jag är just nu och veta att man ska plågas i en timme. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag inte spårar ur helt och min förhoppning är att jag har lärt mig någonting från alla tidigare gånger och håller mig till mina 6 minuter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0