Äntligen är det över. Jag har verkligen haft ångest över detta lopp då jag har varit dåligt tränad och alla i min närhet ger mig en klapp på axeln och säger att det kommer att gå toppen. Innan loppet var jag inte speciellt nervös och första kilometern gick mycket nedför men det var trångt och lite svårt att ta sig fram.

 

Maken var superladdad och stack iväg på egen hand samtidigt som jag och en kompis fortsatte att springa tillsammans. Redan tidigt insåg jag att varje nedförsbacke avlöstes av en uppförsbacke. Och de var inte nådiga kan jag säga. Backen upp mot rundningen vid 5 km var rent ut sagt fruktansvärd. Benen var som spagetti när jag kom upp på toppen och sprang ner i tunneln igen.

 

De sista fem kilometerna sprang jag på ren envishet. Under de sista två trodde jag att jag skulle ge upp men målet var att inte gå hur jobbigt det än var. Min tid blev 56.16 vilket jag är galet nöjd över med tanke på att banan var den värsta jag någonsin sprungit. Maken kom runt på under 52 minuter vilket är helt sanslöst bra. Hans mål nästa år är att springa milen på 45 minuter. Jag kan säga att jag har långt kvar till dess, om jag nu ens vill ha det som mål.

 

Hoppas att det gick bra för alla er andra som också tog er runt i tunnlarna.