Det var precis vad läkaren sa till mig på sjukhuset för precis en vecka sedan. Jag började gråta i sjukhussängen och kunde inte förstå hur jag skulle överleva dessa kommande veckor.

 

Nu har det gått en vecka och jag lever faktiskt fortfarande. I onsdags gick läkaren in genom min nefrostomi i ryggen och plockade ut alla eländiga njurstenar. Dessutom klippte han av mellan njuren och urinledaren för att sedan vidga den och sy ihop igen.

 

Jag kan lätt säga att det har varit ett helvete. Den nya nefrostomin som jag ska ha i fem veckor till är grotesk. I vanliga fall brukar man få en väldigt liten slang men min är sjukt stor. Det gör att det läcker genom ingångshålet. Under de två första dagarna på sjukhuset blödde jag ner både mina kläder och sängen.

 

Tack och lov är mamma här och tar hand om mig. Dessutom har jag mina morfintabletter som jag äter enligt ett schema. Jag har även lärt mig hur jag ska ligga för att få minst smärta och de värsta dagarna är när jag ska till distriktssköterskan (två gånger i veckan) för att lägga om min nefrostomi. När mamma och jag kommer hem därifrån är jag helt slut.

 

För tillfället har jag inte orken att blogga vis datorn men förhoppningsvis är jag snart tillbaka.