Många i min omgivning har börjat springa under de senaste året och de verkar bli helt besatta av detta och får nästan abstinens om de inte tar några löparrundor i veckan. En av tjejerna som ska med till Barcelona har gått från att inte springa alls till att nu klara av 1,5 mil utan problem. Tanken väcktes då hos mig om att hon och jag ska gå upp tidigt någon dag i Barcelona och ta en joggingtur vid vattnet. Oturligt nog har jag aldrig sprungit (förutom på gymnastiken i skolan) och har alltid intalat mig själv att det är ruskigt tråkigt.

 

Ett av mina bästa reseminnen är när vi var i San Francisco förra året och Lillebror vaknade i ottan. Jag tog honom och vagnen och gick ut på en morgonpromenad. Det var helt fantastiskt att gå runt i en stad där det normalt kryllar av människor och faktiskt vara helt ensam på gatorna. Sopgubbarna var de enda vi träffade och de ropade glatt god morgon. På slutet av promenaden gick vi ut på piren och tittade ut mot Golden Gate bron och Alcatraz. Då började även joggarna att dyka upp och hela känslan från den morgonen är magisk. Min förhoppning är att en joggingtur på morgonen i Barcelona kanske kommer i närheten av detta.

 

Jag var i alla fall på gymmet i morse (läs igår med tanke på att klockan är över midnatt) och tog mig upp på löpbandet. I början gjorde det ont i vaderna men det släppte efter några minuter och det kändes förvånansvärt bra att springa. På slutet började dock min ena fot göra sin påmind (jag opererade den för lite mer än 20 år sedan). Vi får se hur det går men jag har tre veckor på mig att träna innan vi åker iväg till Spanien.