Foto: Privat

Nu är det dags att på allvar börja planera inför Pyrets 4 års dag. På vägen hem från jobbet idag smet jag in på ÖB och köpte några tallrikar och servetter med Tingeling på. Nästa lördag och söndag kommer att betyda födelsedagskalas. På lördagen kommer vänner med barn och på söndagen är det dags för dagiskompisarna med föräldrar. Helt hysteriskt mycket folk med andra ord. Till dess ska det göras tårtor, fikabröd och fiskdammspåsar. Från och med i morgon kommer jag att vara ledig från jobbet för att ta hand om Lillebror och på tisdag är det dags att skola in honom på dagis. Det ska bli kul då det var maken som skolade in Pyret och nu är det alltså min tur.

Idag har jag haft en udda dag då jag varit på en datortomografi av mina urinvägar på Sophiahemmet. Jag var tvungen att vara där en timme innan jag skulle in på röntgen för de skulle ge mig en massa vatten att dricka. När jag kom in i väntrummet satt det en kille och väntade. Han reste sig upp för att gå på toaletten och två minuter efter att han kommit tillbaka gick han in på toa igen. Jag började undra om han var nervös. En sköterska kom förbi och gav mig en jättekaraff med vatten (minst 1 liter) och bad mig dricka ur den under den kommande timmen. Efter ett tag började även jag springa till toaletten av förklarliga skäl. Killen bredvid mig fick komma in för att göra sin röntgen och när han sedan kom ut hade han bara långbyxor och en sjukhusrock på sig. Han småsprang förbi mig i korridoren och jag började undra om han blivit lite knasig där inne eftersom det såg ut som om han skulle gå därifrån i rocken. Senare skulle jag inse vad det var som hände med den stackaren.

När det var dags för min tur fick jag ta av mig på överdelen och lägga mig på en brits. Sköterskan stoppade sedan en kanyl i min arm som jag skulle få kontrastvätska igenom. Jag fick åka fram och tillbaka några gånger i CTscannern och sedan började det på allvar. Sköterskan förklarade att hon skulle spruta in kontrasten och att jag troligtvis skulle få en brännande/varm känsla i kroppen. Sedan skulle det kännas som om jag kissade på mig. Nu började jag känna mig lite skeptisk och undrade lite fint om folk faktiskt brukade kissa på sig på riktigt. Det har aldrig hänt förklarade hon och körde sedan in medlet i mitt blod. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt kissade på mig. Hur patetiskt är inte det vid 40-år fyllda. När jag förklarade detta lugnade hon mig med att så inte var fallet men jag stod på mig och sa att jag kännde hur det rann ner för mina ben. Jag fick verkligen påpeka detta ett antal gånger och hon lyfte sedan på filten jag hade på mig och förklarade att det inte hade kommit en enda droppe. Vilken sjuk känsla. Jag var helt övertygad om att hela britsen var dyngsur.

Nu började det jobbiga. Hon förklarade lite fint att medlet är vätskedrivande och att det nu skulle följa sex minuter där jag var tvungen att ligga helt stilla. Tack och lov hade "kissa på sig" känslan försvunnit men nu började jag inse att jag var kissnödig på riktigt. Sköterskan förklarade att nu var det dags att knipa och sedan var det bara att springa på toaletten när allt var klart. Det var lättare sagt än gjort. Sköterskan räknade ner två minuter, en minut och sedan fyrtio sekunder. Jag hade helt klart svårt att ligga still och mina tår gick som trumpinnar i skorna. Innan jag skulle resa mig upp sa hon åt mig att springa iväg med bara rocken och hämta resten av kläderna efterråt. Nu förstod jag precis vad killen innan mig gick igenom. Stackare, han hade nog samma panik som jag.