Under flera veckor har jag varit förkyld och fruktansvärt trött. Jag har till och med börjat fundera på att gå till läkaren då jag tycker att någonting måste vara fel. Mina löparrundor har också gått segt och jag har haft svårt att andas ibland (hade astma som ung och detta känns nästan likadant).

 

Stressen inför Stockholm Tunnelrun den 22 nov har börjat smyga sig på och jag har insett att jag inte är på topp när det gäller träningen och konditionen. När jag klarade tjejmilen satte jag upp ett mål att jag skulle springa Tunnelloppet på 55 minuter men det har jag slagit ur tankarn under de senaste veckorna med tanke på hur jag har känt mig.

 

Häromdagen tog sig maken ut på en löprunda och kom hem och visade att han sprungit på strax över 55 minuter. Lite avis blev jag nog men insåg att det kan jag aldrig slå. Igår på eftermiddagen var det dags för min runda och med tanke på att jag inte ätit sedan frukosten kändes det lite sådär. När jag väl började springa gick det ganska fort och efter några kilometer insåg jag att jag hade en väldigt bra snitt tid per kilometer. Jag klarade milen på 54 minuter och 20 sekunder! Helt galet bra.

 

Flera gånger under de senaste två kilometerna ville jag bara lägga mig ner och dö, så trött var jag. Det gäller att verkligen bita ihop och när jag var klar orkade jag inte ens gå sista biten hem utan tog bussen.

 

Nu har jag i alla fall en lite bättre magkänsla inför det kommande loppet och förhoppningen är nu att jag ska klara det på under en timme.