Under några dagar nu har jag farit runt på olika sjukhus och träffat olika läkare men inte blir det bättre för det. Började med min egen husläkare där jag fick Alvedon, Naproxen (mot inflammation) och Paraflex mot muskelkramp.

 

Med tanke på att jag har så mycket smärta i benet att jag inte kan gå eller sova räcker det inte med Alvedon. Tyvärr är det alltid samma visa att läkaren säger att vi börjar med det här. Det blev en natt utan sömn där bästa sättet att kunna ta ner smärtan något var att ligga på rygg med benen uppdragna mot bröstkorgen och hålla om skenbenet. Så låg jag även i badkaret under flera timmar den natten.

 

Morgonen efter ringde jag läkaren i ren panik och sa att det går inte längre. Då fick jag Gabapentin som ska dämpa nervsmärtan. Och det är ju faktiskt det som är problemet, den vansinniga smärtan i vänster ben. Utöver det har jag ingen känsel i min vänstra fot eller i urinblåsan. Det är verkligen konstigt att inte känna av när jag behöver kissa.

 

Senare på dagen skjutsade svärmor mig till sjukgymnasten men de insåg att de inte kan göra någonting för mig när jag har så här ont. De var helt fantstiska och började ringa till olika ryggspecialister för att försöka få en akuttid för mig. Tyvärr var det full överallt och de bestämde sig för att ringa efter en ambulans då jag har sådana väldiga smärtor.

 

Under tiden var det alltid någon inne hos mig och höll koll samtidigt som de gav mig lite mat då och då för att hålla mig igång. När ingen ambulans kommit efter 4 timmar gick min sjukgymnasst ner till läkarmottagningen som ligger i samma hus och det kom upp en läkare och en sköterska som gav mig morfin intravenöst. Maken fick komma med bilen och personalen flyttade över mig till en rullstol och sedan över i bilen.

 

Väl framme vid akuten på Karolinska Sjukhuset fick vi åka in via ambulansingången och jag lyftes över på en brits. Efter att ha legat i 8 timmar på akuten började jag få väldiga smärtor igen. Jag frågade om jag kunde få någon smärtlindring men det kunde bara läkaren ge tyvärr.

 

När läkaren äntligen kom undersökte han mig inte ens utan sa bara att jag skulle åka hem. Jag trodde nästan att det var ett skämt men han sa att han förstod att jag hade ont men att han inte brydde sig. Det var verkligen som att få ett slag i ansiktet. Jag sa att jag behövde någon form av smärtlindring och då sa han att det tänker han inte ge mig. Jag förstår verkligen att det var många patienter som behövde hjälp men det skulle inte ta mycket extratid för honom att ge mig någonting.

 

När jag frågade hur jag skulle ta mig ut till bilen eftersom jag inte kan gå frågade han mig lite spydigt hur jag kom hit. Via ambulansintaget svarade jag och då sa han att jag fick fixa det på egen hand. Jag frågade om jag ska krypa ut på alla fyra och då sa ha att om det är det som behövs så får du göra det. Helt sjukt vilken otrevlig kille.

 

Efter att nu inte ha sovit en blund under två nätter och två dagar ringde jag läkaren igen på morgonen och fick nu ut ganska kraftiga smärtstillande tabletter (OxyConting och OxyNorm). Smärtan är inte så mycket bättre men när jag tar tabletterna blir jag dåsig och kan i alla fall sova en stund.

 

Fortsättning följer helt enkelt men jag kan inte säga att jag är speciellt imponerad av läkarna i den här stan. Som det är nu äter jag 28 tabletter om dagen och vi får hoppas på att det hjälper.