Jag är van att klara mig på egen hand och när någon frågar om jag vill ha hjälp blir svaret oftast att det klarar jag själv. När det gäller inom familjen är det lite annorlunda och jag uppskattar verkligen att svärmor vill passa barnen så att jag och maken kan göra något själva eller att mamma varit här i flera veckor för att hjälpa till när jag varit dålig.

 

Sämre är det med kompisar. Det är få som har brutit igenom mitt "kan själv" skal och de som har gjort det har tvingat sig igenom lite med våld och oj vad glad jag är över det. Jag skulle nog inte gå så lång att jag skulle be dem om hjälp om jag behövde men däremot uppskattar jag verkligen det de gör för mig.

 

Som innan operationen. En kompis kommer hit med fika och vi sitter och pratar i timmar. Eller som idag. Jag vaknade vid 6-tiden för att ta mina mediciner och vid 9-tiden var jag jättetrött och höll på att somna när jag fick ett sms från en kompis. Hon undrade om jag behövde hjälp men jag sa som vanligt att jag inte behövde något utan att jag skulle ta och försöka sova lite.

 

Då fick jag ett sms där det stod att när jag vaknar kommer det att stå en lunch utanför dörren. När jag väl vaknade hade hon ställt dit sushi och en stor påse med choklad, kex, frukt, en tidning, dricka och blommor. Det är ju så fantastiskt att jag inte vet vad jag ska säga. Det gjorde min dag så otroligt mycket bättre och jag hoppas att jag kan göra det samma för henne när hon behöver det.

 

Det ska faktiskt bli mitt nyårslöfte för 2017, att visa mer uppskattning mot de jag tycker om och att försöka hjälpa till mer.

 

Det började faktiskt redan i veckan då jag och min rumskamrat på Spinecenter köpte ett kort och skrev hur fantastisk personalen var och gav dem pengar till deras kaffekassa så att de kan köpa någonting riktigt smaskigt till fikat. Tjejen vi gav kortet till blev verkligen genuint jätteglad. Tyvärr är det nog mer ofta vi får höra vad vi har gjort fel än vad vi har gjort bra.