I helgen har det varit Lidingöloppet här ute på ön. Hela stället formligen invaderas av människor och det är svårt att röra sig på öns norra delar och även över bron. Pyret har varit med de senaste två åren och sprungit knatteloppet (1,7 km) och i år stod hon på startlinjen igen.

 

Hon fick även sällskap av Lillebror som körde sitt första lopp. Planen var att jag skulle springa med Pyret och en kompis till henne medans kompisens mamma skulle möte upp vid målet. Redan innan pratade jag med tjejerna om att den som kommer först in i mål måste vänta på de andra.

 

Då Pyret springer ganska snabbt stack hon iväg efter en liten stund samtidigt som kompisen började få håll. Hon och jag gick därför nästan hela sträckan och det tog ett tag innan vi kom i mål. Väl framme ser jag Pyret men en medalj runt halsen men hon står nästan och gråter därför att hon tror att hon tappat bort oss. Mamman som skulle möta upp står inte alls vid målgången och Pyret var verkligen jätteledsen. Pyret hade till och med försökt få någon att ringa mitt telefonnummer men ingen hade tyvärr hjälpt till.

 

Nu har vi bestämt att nästa år (då är hon så gammal att föräldrar inte får springa med) ska jag stå precis vid målgången och möta upp.

 

Lillebror sprang med maken och gjorde riktigt bra ifrån sig. Jag trodde att han skulle gå en del av sträckan men han sprang på hela vägen in i mål.