Nu har jag haft nefrostomin sedan i onsdags och jag kan lätt säga att jag avskyr den. Från dag ett insåg läkarna att jag inte tål slangen som sitter inne i njuren med det finns inget alternativ än att låta den sitta kvar.

 

Förhoppningen var att de skulle operera mig på fredagen men icke sa nicke. De var mer intresserade av att droga ner mig och skicka hem mig så fort som möjligt (inte poppis bland personalen att behöva ligga på sjukhus över helgen). Nu ska jag göra två operationer och både under och efter måste nefrostomin sitta kvar. Det betyder ungefär en månads lidande.

 

Det låter säkert gnälligt men jag föder hellre tusen barn och har mängder med njurstenanfall än att ha smärta 24 timmar om dygnet. Jag tar 13 tabletter om dagen och vissa är starkt narkotikaklassade men smärtan försvinner inte. Lillebror har svårt att lämna min sida då han tror att jag ska dö och försvinna. Igår när jag kom hem låg han på golvet nedanför min säng och skrek och sparkade när maken lyfte bort honom. Sedan dess har han mest legat bredvid mig i sängen. Pyret hjälper mig in på toaletten och bäddar om mig med filtar.

 

Det blir inte någon operation nästa vecka men förhoppningsvis veckan efter det. Jag förstår inte riktigt hur jag ska stå ut till dess allt är klart. I morgon flyger mamma ner för att hjälpa till med barnen då maken måste jobba nästa vecka. Hon har köpt en enkelbiljett och stannar här så länge vi behöver henne. Vilken tur att vi har våra familjer när det krisar. Svärmor har ställt upp under tiden jag legat på sjukhus men nu måste hon resa iväg för att hjälpa till på annat håll och då byter min mamma av henne. Tack snälla för att ni alltid finns där och ställer upp när vi behöver er.