Jag måste faktiskt slå mig för bröstet och beröma mig själv då jag igår sprang en mil. Sedan i våras har jag börjat löpträna och gick från noll till fem kilometer på nio veckor. För någon månad sedan slog det nog lite slint i huvudet på mig då jag anmälde mig till Stockholm Tunnel Run 2014 som är just en mil lång.

 

Den längsta löparrundan som jag sprungit i sommar var sex kilometer och när jag igår efter två veckors uppehåll klev upp på löpbandet var målet att klara av fem kilometer som jag brukar. Efter ett tag kände jag mig riktigt pigg och när jag klarat mitt mål började jag tänka på att jag kanske skulle klara av att springa lite till. Jag är envis som bara den när jag väl vill (det har jag från min pappa) och när jag passerade sju kilometer bestämde jag mig för att springa en mil. Visst, tiden (1 timme och 6 minuter) är inte kalas men med tanke på att jag inte har sprungit så långt sedan jag gick ut skolan (vilket var över 20 år sedan) tycker jag att det är helt ok. Dessutom vet jag att om jag nu tränar ordentligt kommer jag utan problem att klara av att springa loppet i november nästa år.